Här är en betraktelse baserad på Jesu ord i Lukasevangeliet 6:45: ”En god människa bär fram det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd, och en ond människa bär fram det som är ont ur sitt hjärtas onda förråd. Ty vad hjärtat är fullt av, det talar munnen.”
Hjärtats förråd: Vad fyller vi våra skafferier med?
Vi lägger ner mycket tid på att polera ytan. Vi övar på att säga de rätta sakerna i sociala sammanhang, vi filtrerar våra bilder och vi försöker ofta presentera en version av oss själva som är samlad och god. Men Jesus pekar i Lukas 6:45 på en oundviklig sanning: Våra ord är inte fristående prestationer, de är läckage. Det som finns i djupet kommer förr eller senare upp till ytan.
Jesus använder bilden av ett ”förråd”. Det är en fascinerande tanke att våra hjärtan fungerar som behållare där vi dagligen samlar på oss intryck, tankar och reaktioner. Om vi fyller vårt inre skafferi med bitterhet, jämförelse och cynism, ska vi inte bli förvånade om våra kommentarer vid middagsbordet smakar beskt. På samma sätt, om vi vårdar tacksamhet och medkänsla, blir det naturligt att våra ord sprider ljus omkring oss, även när vi inte anstränger oss.
Detta är inte en uppmaning till att bara ”skärpa sig” och vakta tungan. Det är en inbjudan till att inventera hjärtat. Istället för att bara försöka tysta en hård röst, behöver vi fråga oss: Vad är det som har fått ta så stor plats i mitt inre att det nu svämmar över?
Den goda nyheten är att förrådet kan bytas ut. Vi är inte dömda till det vi hittills samlat på oss. Genom att medvetet välja vad vi matar våra tankar med – vad vi läser, vem vi lyssnar på och hur vi ber – kan vi långsamt börja fylla hjärtat med det som är sant och vackert. Till slut behöver vi inte längre kämpa för att säga det goda; det kommer helt enkelt att tala av sig självt.